Jodå, det var inte så dumt. Inte drömscenario men inte så värst heller. Mest tacksam var jag för att han faktiskt är lite äldre. Såg ettåring på inskolning på "bebis-avdelningen" och andra småttisar grät på gården när det var utelek. Så mycket svårare det hade varit att gå ifrån dem då! Oscar kände sig inte otrygg men osäker av allt det nya. Men gick runt med sin
matboks och visade den för andra barn, och tyckte vi gick hem alldeles för snart.
Jag lärde mig också lite om hur de hanterar realiteterna med småbarn i en så extrem vädermiljö som det här kanske ändå är, och på vägen hem insåg jag att mycket av det jag tyckt varit ruttet med Tromsø är kanske mest på grund av att vi har småbarn i Tromsø.
Att behöva klä på och av är så mycket tyngre och så många fler lager, kissnödigheten mer oläglig, att leva på istundra och blankis mer riskabelt, att dra vagn mer slitsamt, den vackra naturen mer otillgänglig, avstånden längre, inomhusalternativen på stan betydligt färre, och mörkret tyngre när tröttheten redan är ett faktum.
Men sen, när de klär på sig själva och allt de behöver är ett par skidor eller en bergstopp att bestiga för att roa sig utomhus dygnet runt med en matpakke och en kvikklunsj i fickan, då blir detta paradiset!
