Varje dag kändes som en evighet eftersom tiden bara gick i ett, dag som natt, som en lång raksträcka in i framtiden. Så plötsligt efter tre år av monotoni känns det som tiden inte räcker till. Aldrig har han varit så underbar att spendera varje minut med, aldrig förut har han fällt så många roliga kommentarer, aldrig förut har han varit så lättsam att ta hand om, eller så rolig att skratta tillsammans med.I natt sov han -och det händer minsann inte ofta- tolv timmar i sträck. Det gjorde inte hans mamma. Hon låg och kunde inte sluta tänka på att inskolningen på förskolan börjar på måndag. Att han är tillräckligt stor och väl förberedd för att möta världen mer på egen hand. Att det egentligen är vad det går ut på att vara mamma. Men att det är svårt att släppa taget ändå.
O vad bra skrivet! Men det kommer gå bra, gumman! Jag lovar. Men det är bra läskigt! Han kommer klara det med glans. Och DESSUTOM har jätteroligt under tiden. Det är fascinerande vad en liten ryggsäck på ryggen, en fröken, lite kompisar och en vinkning till mamma kan göra för en liten. Hur roligt som helst. Medan mamman står kvar och undrar vad som hände.
SvaraRaderaKRAM!
Dette er noe av det fineste blog-inslaget du har skrevet, Anna Linda, og jeg ble så overrasket. Hadde ikke fått med meg at han har fått plass!
SvaraRaderaEr det på den rundt hjørnet?
Dette er bare den første av alle små og store separasjoner. Vil ikke si at det akkurat blir noe bedre etter hvert, men rart er det, det skal man ikke se bort fra -- men det er like rart med skolestart, leirskole, misjon etc.
Det blir nok en del inskoling for mor også! :)
Utrolig "voksent" bilde -- SÅÅÅ fint!
Lykke til, begge to!
KRAM
Vet hur det känns. Kramar från Kalix
SvaraRadera