Till er som också har det blä

Det här var ett inlägg jag skrev innan graviditeten var officiell, så det blev aldrig publicerat. Men eftersom jag vet att några av läsarna här sliter med samma envisa hyperemesis som jag klistrar jag in det såhär i efterkant. För ibland är det den enda lilla trösten man har, att man inte är ensam om eländet.  

"Satt och läste om prinsessan Kates graviditet eftersom Tobias sa ngt om att hon tydligen mådde dåligt "ungefär som du hade det". Förra gången alltså.

I artikeln citeras överläkare som torrt konstaterar att tillståndet heter hyperimesis gravidarum. (Läs om det HÄR ). Jag börjar genast gråta störtfloder.

Jag tog själv upp termen med barnmorskan och läkare förra gången men där fick jag ett evigt "alla graviditeter är olika" och frågor om hur relationen var med svärmor, om jag hade prövat ett litet miljöombyte och andra frågor som berörde min inställning till graviditeten. När jag lyckats övertyga om att det inte var min livssituation jag beklagade utan mitt fysiska tillstånd fick jag till slut en pillerburk i handen och en doseringdanvisning. Det var det hele. Varför sa inte någon i vården något kvalificerat om det här under de månaderna som var ett rent helvete på jorden? Jag förstår att jag inte var en prinsessa med en tronarvinge till ett (före detta) imperium. Men en enda bekräftan på att "ja, du tillhör nog den ovanligaste procenten" och "det här tar kanske inte slut förrän ungen är ute, men vi ska stötta dig igenom det" hade varit fint. Så hade det inte bara varit toastolens emalj att stötta sig mot i 9 månader.

Vad ledsen jag blivit över allas kommentarer i stil med "det blir säkert inte lika illa med tvåan." För även om det blir hälften så illa så är det värre än man önskar, och värre än det som kallas "morgonillamående". Jag förstår ju att rent statistiskt är mina odds redan kass. Tillhör du de 0,5-2% som får det så illa i början går det ändå över för de flesta av dem. Tillhör du dem det inte går över för ligger du antagligen rätt risigt till sannolikhetsmässigt inför nästa. Vilket det ju också står på den här hemsidan.

Värst är de som uttrycker  "Usch, jag mår så dåligt, nu förstår jag hur illa det var för dig." Medlidande frågar jag hur ofta de kräks. "Nej, det har jag inte gjort, men jag mår illa hela tiden" eller "Flera gånger i veckan". Äh, stick och brinn. Jag hade varit tacksam om det bara var det. Men det kan man ju inte säga.

Näe, jag har klarat mig från dödssynden avundsjuka avseende Kates sagobröllop, prins, slott, frisyr, designergarderob, privatplan, ja ni vet ju resten.

Men en läkare som förklarar och behandlar (!!!) hyperimesis , gör mig så avundsjuk att jag tror jag blir grön. Nej, vänta jag är ju redan grön. Av illamående."

Enligt vår tideräkning

"Det här var för längesen, innan du började kräkas för att du har sovit utan kläder på dig."

Jo, det är ju fint att 4-åringen förstår hur det hela hänger ihop rent vetenskapligt, men var inte beredd på att hans tideräkning skulle indelas i före och efter just den händelsen... och de efterföljande symptomen.