Blommig falukorv

Barn och mat. Att det ska vara en så komplicerad kombination. Min man förstår inte att han tillhört den lilla procent av barn som äter vad som än ligger på tallriken framför honom och gillar det. Om det inte var stekta fiskromkakor. Då var han inte förtjust. Men åt ändå utan att klaga. Ni tror mig kanske inte, men det är sant, så det finns tydligen sådana barn.

Vår son fick inte de generna. I förrgår serverade han mig artigt två sorters oliver med höger hand och med vänster hand höll han för näsan. För olivluktens skull.

Oscar trånar efter färdiga köttbullar i mataffären. 

Än så länge har mycket slunkit ner tack vare fiffiga namn och "kreativ" servering. Ni vet, pitabröd döpte jag snabbt om till lommebrød efter hans första skeptiska blick och är nu en favorit, coucoussallad med skinkabitar och grönsaker nedtryckt i decilitermått som vänds upp och ner med ketchup på toppen blir plötsligt en god vulkan. Eller så "nyttifieras" kända favoriter (hrm, se föregående inlägg). Vi bråkar inte om mat och Oscar får vara involverad så ofta han bara orkar.

Men att utöka smakrepertoaren, speciellt på grönsaksfronten, är en utmaning. Läser en intervju med Jamie Oliver som sätter huvudet på spiken. Ingen känner väl större nyfikenhet över plastpåsar som ligger i frysdisken?

Så hur får du dina barn att äta grönsaker, och att testa nya? 
– Det är en intressant fråga … Jag testar egentligen ingenting på dem, jag lever med mat hela tiden, och odlar grönsaker. Så fort du börjar odla blir allt mycket lättare.
 – Om du tar med dina barn till bondens marknad förändrar du deras liv för alltid. Gör det bara, en gång i månaden, från att de är fyra tills de är 16, så har du gjort ett fantastiskt jobb som förälder. När du väl är där ligger inte pressen på att de ska gilla grönsaker hos dig, utan hos bonden. Det är deras jobb, vare sig de är getostproducenter eller odlar citrusfrukter eller underbar kål som ser så levande ut att du vill hoppa i säng med den. 
 – Problemet är när man bor i en stad och inte odlar något, och aldrig kommer till marknaden, inte ens till grönsaksavdelningen i mataffären utan bara till frysdisken. Då är det svårare.

Hötorget, plötsligt saknar jag dig! Och bondens marknad på Söder!

Hur gör ni? Har ni tips?

He's onto me...

-Oscar, ska vi kanske göra pannkakor eller våfflor till middag idag?
-Ja, fast utan sånt där grönt mjöl och bara med sånt med blått som gör att det blir extra gott.

Her er vi like tøysete og rare alleman

Oscar pluggar in texten till Alf Pröysens "I Bakvendtland" efter att Tobias introducerade den för honom förra veckan. Den är den bästa sången som finns i hela världen just nu. Annars har vårens ständiga favoriter varit "Var är tvålen, broder?" av Povel Ramel och "Rotums kanoner och krut" av Galenskaparna AfterShave. Igår förhandlade han till sig 6 minuter av Farbror Frej istället för godnattsaga.

 Har jag närt en Henrik Dorsin vid min barm?

Säg det med pärlor.

Oscar gillar att pyssla. Gärna halsband till kvinnliga bekanta. Som en av pedagogerna sa när Oscar överlämnade ett paket till en av flickorna i förskolan: "Si dä mä perler". Och mycket riktigt, efter ett tag kunde Oscar berätta att han och flickan O nu var kjærester. Det var kjæreste nummer två. Den första hade krossat hans hjärta genom att göra slut, och det tog lång tid innan den taggen slutade göra ont. Så tog också detta förhållandet slut, men känslostormarna uteblev denna gången.

För en tid sedan påbörjades halsband nummer tre, men tålamodet tröt. De sju pärlorna på snodden har legat i pyssellådan några månader nu. Så för några veckor sedan när han är hemma med förkylning frågar jag om han vill fortsätta på M's halsband. "JA!" ropar Oscar och kommer nerför trappan, men tillägger "fast vi har inte helt bestämt oss om vi är kjærester. Vi måste tänka mer på det, hon och jag."

Men halsbandet gjorde han klart och konstaterade belåtet "det här är det vackraste jag gjort, då måste mormor få det istället".

Fjällens bästa tid är nu.

Varför skulle du annars tjata så?

Oscar spelar iPad på morgonen. Har inte kissat fast han klev upp för en timme sedan.

Oscar, behöver du gå på toaletten?
Tystnad.

Oscar, behöver du kissa?
Tystnad.

Oscar, hör du mig?
Va?

Behöver du kissa?
Nä.

Är du säker?
Tystnad.

Oscar! Behöver du kissa?
NEJ! Pappa, behöver DU kissa!?

Till er som också har det blä

Det här var ett inlägg jag skrev innan graviditeten var officiell, så det blev aldrig publicerat. Men eftersom jag vet att några av läsarna här sliter med samma envisa hyperemesis som jag klistrar jag in det såhär i efterkant. För ibland är det den enda lilla trösten man har, att man inte är ensam om eländet.  

"Satt och läste om prinsessan Kates graviditet eftersom Tobias sa ngt om att hon tydligen mådde dåligt "ungefär som du hade det". Förra gången alltså.

I artikeln citeras överläkare som torrt konstaterar att tillståndet heter hyperimesis gravidarum. (Läs om det HÄR ). Jag börjar genast gråta störtfloder.

Jag tog själv upp termen med barnmorskan och läkare förra gången men där fick jag ett evigt "alla graviditeter är olika" och frågor om hur relationen var med svärmor, om jag hade prövat ett litet miljöombyte och andra frågor som berörde min inställning till graviditeten. När jag lyckats övertyga om att det inte var min livssituation jag beklagade utan mitt fysiska tillstånd fick jag till slut en pillerburk i handen och en doseringdanvisning. Det var det hele. Varför sa inte någon i vården något kvalificerat om det här under de månaderna som var ett rent helvete på jorden? Jag förstår att jag inte var en prinsessa med en tronarvinge till ett (före detta) imperium. Men en enda bekräftan på att "ja, du tillhör nog den ovanligaste procenten" och "det här tar kanske inte slut förrän ungen är ute, men vi ska stötta dig igenom det" hade varit fint. Så hade det inte bara varit toastolens emalj att stötta sig mot i 9 månader.

Vad ledsen jag blivit över allas kommentarer i stil med "det blir säkert inte lika illa med tvåan." För även om det blir hälften så illa så är det värre än man önskar, och värre än det som kallas "morgonillamående". Jag förstår ju att rent statistiskt är mina odds redan kass. Tillhör du de 0,5-2% som får det så illa i början går det ändå över för de flesta av dem. Tillhör du dem det inte går över för ligger du antagligen rätt risigt till sannolikhetsmässigt inför nästa. Vilket det ju också står på den här hemsidan.

Värst är de som uttrycker  "Usch, jag mår så dåligt, nu förstår jag hur illa det var för dig." Medlidande frågar jag hur ofta de kräks. "Nej, det har jag inte gjort, men jag mår illa hela tiden" eller "Flera gånger i veckan". Äh, stick och brinn. Jag hade varit tacksam om det bara var det. Men det kan man ju inte säga.

Näe, jag har klarat mig från dödssynden avundsjuka avseende Kates sagobröllop, prins, slott, frisyr, designergarderob, privatplan, ja ni vet ju resten.

Men en läkare som förklarar och behandlar (!!!) hyperimesis , gör mig så avundsjuk att jag tror jag blir grön. Nej, vänta jag är ju redan grön. Av illamående."

Facebookande jag inte förstår

Ser förbryllat mängder av statusuppdateringar med uttömmande kärleksförklaringar till de respektive: "Idag för X år sen hade jag lyckan att få bli fru/man till den mest fantastiske underbaraste ljuvligaste snyggaste smartaste osv osv". Och nu senast ett gäng av typen "För XX år gifte sig min stiliga pappa och vackra mamma och deras kärlek och vänskap osv osv". Varför blev det plötsligt kutym att hylla dessa dagar på detta sätt? Och vem bryr sig? Jag vet inte hur det är med er, men jag har aldrig känt att "Nämen, en bekant från mellanstadiet gifte sig med världens underbaraste man från Tumba för två år sen. Det firar vi med tårta!" 

Men vem är jag att döma. Vi glömde ju vår bröllopsdag. Igen. kom på det tre dagar efter att datumet hade passerat. Det var sjunde gången vi helt glömde det. Tur vi är två av samma sort, annars hade väl någon fått ligga på soffan i ett halvår eller så. 

Nu känner man sig ung vill jag lova!

"Happy birthday to you, mamma! Den här har jag gjort till dig för den är helt perfekt för dig!"

Söt som socker

Oscar hittar en kvarbliven godisklubba från lördagsgodiset på köksbordet.

-Jag tänkte äta den här.... IDAG!
-Ja, det får du lov till.

(I chock) -Va? Fast det inte är lördag!!!?
-Ja.

(Tankepaus)
-Är det för att jag är så söt eller?

Oscar tror den går så här på riktigt. Jag fnissar på mig.

"...han bakar stora han bakar små, men om du stinker så får du gå. La la la la lala....

Hopp om tröst för alla knytten.

Som en av fyra tyckte jag det verkade paradisiskt att vara enda barnet när jag var liten. Oscar tycker inte det. Han tycker väldigt illa om att vara ensam överhuvudtaget. Han nämner det då och då, men värst är det när han säger hej då till de han älskar att vara med. Ända sedan han kunnat prata har han gråtit när gäster, kusiner eller lekkamrater går och förtvivlat upprepat "nu är jag e-e-ensam igen" så att alla hjärtan inom hörhåll blöder.

Städade en pappershög och hittade en lapp med den här lilla konversationen som jag skrev ned för ett år sedan. Det är så underbart med samtal som ens barn plötsligt initierar. De är som plötsligt undandragna gardiner där man får kika in i deras tankar, och man förstår lite mer om vad som rör sig där inne.  Får en liten glimt av deras värld.

-Jag kan inte bo ensam i ett hus.

-Nej, det behöver du inte. Du bor ju med mamma och pappa.

-Knyttet bor ensam i ett hus. 

Men [så går han] ut. 

På ett fjäll finns det en annan. 

De åker i båten sen.

Enligt vår tideräkning

"Det här var för längesen, innan du började kräkas för att du har sovit utan kläder på dig."

Jo, det är ju fint att 4-åringen förstår hur det hela hänger ihop rent vetenskapligt, men var inte beredd på att hans tideräkning skulle indelas i före och efter just den händelsen... och de efterföljande symptomen.

JAG tycker jag är rolig!

Familjens överhuvud utnämnde mig igår till kransekakevitsforfattere.
Jag har tydligen varit påtänkt för jobbet länge, men det som knep titeln var följande egenpåhittade vits jag väckte honom med när han försökte somna igår.

Anna Linda
-Vad gör lamporna om natten?
Tobias
-?
Anna Linda
-Håller släckt-träff.
Tobias 
-God natt.

Jag vet inte om det är ett kompetenskrav som vitsförfattare att vara född på Sahlgrenska (i Göteborg), men jag tror det är meriterande!

Bild: Taro Taylor from Sydney, Australia [CC-BY-2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

Om magars vara eller icke vara.

En vän tipsade om en artikel. Nä, vem orkar med ett inlägg om Kate Middleton's mage tänkte jag, men den här vännen har en del bakom pannbenet så jag läste ändå. Texten gick steget längre än till Kate Middletons mage, den tog mig till min egen... och alla andra mammors magar jag mött... med frågan varför är det ett misslyckande att ha mage kvar efter att ha fött barn? Den träffade mitt i prick eftersom jag insett att det kommer vara sisådär en 20 kg att jobba bort efter graviditeten.

De flesta kvinnor jag mött i provrummen (tusentals) har områden på kroppen de vill "kamouflera", det vill säga områden som är "för stora". Överarmar, rumpa, höfter, lår, är vanligast. Jag var bra på det, folk kände sig 5 kg smalare framför spegeln med rätt sorts (dyr) kamouflage.

Men magarna, där räckte det aldrig med att be om kamouflage. De måste förklaras också. Magarna var alltid förknippade med ursäktande kommentarer om att "gå ned lite","försökt allt","för glad i vin och god mat","träna mera", "hållas in", "spiller över".

Jag minns en konversation med en generad femtioåring vid en jeansprovning:
 - Jo, du förstår, det är så att jag har lite extra häng här, du förstår, jag har fått fem barn, sa hon och viftade mot magen.
- Ja, det är så alla ser ut när man fått fem barn, annars vore det väl konstigt, sa jag i förbifarten, vi testar en italiensk modell med tvåvägsstretch och högre midja.
Tantens ögon rann över, av lättnad. Som om hon biktat sig och fått syndernas förlåtelse.
Lite mineralvatten, två näsdukar och tre par jeans in i provrummet.

 Ett mjukt extra och ett halvt kilo. Ska det vara något att kämpa mot ett helt liv?

"On my best days, I can see myself. And in those moments, I see the two things that really matter: I can do hard things and doing them in the service of something greater than myself is what makes me beautiful." avslutar Joy Gabriel.

Bra artikel.