Blommig falukorv

Barn och mat. Att det ska vara en så komplicerad kombination. Min man förstår inte att han tillhört den lilla procent av barn som äter vad som än ligger på tallriken framför honom och gillar det. Om det inte var stekta fiskromkakor. Då var han inte förtjust. Men åt ändå utan att klaga. Ni tror mig kanske inte, men det är sant, så det finns tydligen sådana barn.

Vår son fick inte de generna. I förrgår serverade han mig artigt två sorters oliver med höger hand och med vänster hand höll han för näsan. För olivluktens skull.

Oscar trånar efter färdiga köttbullar i mataffären. 

Än så länge har mycket slunkit ner tack vare fiffiga namn och "kreativ" servering. Ni vet, pitabröd döpte jag snabbt om till lommebrød efter hans första skeptiska blick och är nu en favorit, coucoussallad med skinkabitar och grönsaker nedtryckt i decilitermått som vänds upp och ner med ketchup på toppen blir plötsligt en god vulkan. Eller så "nyttifieras" kända favoriter (hrm, se föregående inlägg). Vi bråkar inte om mat och Oscar får vara involverad så ofta han bara orkar.

Men att utöka smakrepertoaren, speciellt på grönsaksfronten, är en utmaning. Läser en intervju med Jamie Oliver som sätter huvudet på spiken. Ingen känner väl större nyfikenhet över plastpåsar som ligger i frysdisken?

Så hur får du dina barn att äta grönsaker, och att testa nya? 
– Det är en intressant fråga … Jag testar egentligen ingenting på dem, jag lever med mat hela tiden, och odlar grönsaker. Så fort du börjar odla blir allt mycket lättare.
 – Om du tar med dina barn till bondens marknad förändrar du deras liv för alltid. Gör det bara, en gång i månaden, från att de är fyra tills de är 16, så har du gjort ett fantastiskt jobb som förälder. När du väl är där ligger inte pressen på att de ska gilla grönsaker hos dig, utan hos bonden. Det är deras jobb, vare sig de är getostproducenter eller odlar citrusfrukter eller underbar kål som ser så levande ut att du vill hoppa i säng med den. 
 – Problemet är när man bor i en stad och inte odlar något, och aldrig kommer till marknaden, inte ens till grönsaksavdelningen i mataffären utan bara till frysdisken. Då är det svårare.

Hötorget, plötsligt saknar jag dig! Och bondens marknad på Söder!

Hur gör ni? Har ni tips?

Ja vi elsker...

...men bara i oktober-december?

Blir du gravid efter början av januari hinner du inte föda barn innan dagens datum: den 1:a september.

Föder du barn efter den 1:a september är första möjligheten att ha ditt barn på förskola tidigast 2 år senare.

Vilket inte är så dumt med tanke på barnets utveckling. Men mycket dumt när mammaledigheten är max 1, 5 år. Det går inte heller att dela upp föräldraledigheten med pappan hursomhelst och pussla ihop en variant under 2 år tills dagisplatsen blir ledig.

Det är också lite dumt att det är ett av världens dyraste land att bo i, vilket gör att de flesta behöver familjer behöver två inkomster.

Under sommarmånaderna är det överfullt på födselavdelningarna. Om man som kvinna har jobb med betald mammaledighet förväntas man vara tillbaka efter ett år. Då måste du ha den där dagisplatsen redo, och kan inte ha fött barn lite när som helst på året inte. 

Det finns något mycket skevt i hur kvinnor antas inrätta sitt barnafödande och yrkesverksamma liv efter en statlig kalender i det här landet.

Var finns de arga feministiska protesterna när man behöver dem? 

Tio tankar om vardag del 1

Jag får ofta frågor om hur jag mår, vad jag gör för mig själv.

Som om svaret är ett litmustest för hur nära gränsen till sammanbrott jag är i en familjevardag som överraskats av en krävande utmaning. Men paradoxen är att ju mindre jag gör för mig själv, desto mer upplever jag att jag får tid att vara mig själv.

Det är frånvaron av tilläggsaktiviteter som ger en meningsfull vardag för mig just nu. En bra förskola och lyxen att kunna hämta tidigt från den är allt jag behöver. Jenny Östergrens krönika i Expressen fångar känslan jag har och som är svaret jag inte kunnat förmedla:

En mamma beskriver hur hon anlitat en förmedling som hämtar på förskolan i lugn och ro så att tre-åringen kan få klä på sig overallen själv, och trycka på knappen i hissen. Är det inte livskvalité för en förälder att själv få hämta sina barn på dagis i ­stället för att anlita en barnflicka? Att få den där jublande kramen i farstun och snabb- vernissaget av dagens genialiska flirtkulealster. Utan stress. Till och med turen till affären för att handla middagsmat blir livskvalité om man har tid att skamlöst provsmaka salami i charkdisken. Den mest intensiva lycka kan uppstå i slamret med middagsmaten på en armlängdsavstånd från ungar som slirar in och ut i både kök och tankar.

Min hobby är att avstå från en hobby. Det är kanske inte ett lika spännande svar som yoga, skidåkning, gymträning, tjejkompismiddagar eller fjällvandring, men det passar mig perfekt.

Näe, idag är det för sent!

I går var sista dagen du kunde föda barn om du vill ha dagisplats 2012. Här är det babyboom på sommaren för familjerna prickar in födseln innan utgången av augusti för att få plats inom ramarna för familjepolitiken i Norge.

Hur blev det så här? Att man måste schemalägga konceptionen enligt statliga lagar för att kunna erbjudas del i välfärdsstaternas heliga ko: Förskolan.

Just den här veckan när det är påminnelser som denna i tidningen, känns det som det personliga blivit politik in absurdum.

Ledsen

Varje gång någon av mina amerikanska kontakter skriver en statusuppdatering på Facebook med en fråga relaterad till barnuppfostran handlar en stor andel av kommentarerna från deras amerikanska vänner om helt fruktansvärda förslag:

iskalla duschar om de kissar på sig (som bestraffning), slå dem om de försöker peta in något i elkontakten, lås in dem på deras rum om de inte vill sova middag eller ha vilostund, och nu senast var majoriteten för att man smiskade "lätt" därför att små barn inte förstår något annat.

Det här satte verkligen en sordin på morgonen.

Nej, det handlar inte om att barn inte behöver gränser, det handlar om synen på barn. Det gör mig ledsen.

Amerikanare i synnerhet är lite för glada i att sätta etiketten "light" på saker man inte borde. Som om de blev okej då. Coca Cola Light, Cheesecake Light, Spanking Light.

Oscar snart 3 år

Få av oss kommer ihåg tiden innan vi fyllde tre. Den som är intensivast för våra föräldrar. Kanske de åren egentligen tillhör våra mödrar (och fäder) mer än de tillhör oss. Nu tar åren som tillhör mig slut, och om Oscar är hemma med mamma, på barnehagen eller med lekkamrater så är det ändå han som börjar vara med och bestämma mer över sig själv, stå på egna ben.

Nu kan han hjälpa till med av och påklädning, är klar med potträning, har fått de största kindtänderna, lärt sig snyta sig ordentligt, säger till var han har ont, och går själv nästan överallt. Han kan bokstäverna och räkna till tio, vill bli brandman när han blir stor och köra gaffeltruck, traktor och flygplan.
Men helst gaffeltruck!!!