Plötsligt så händer det!

En riktigt bra dag! Illamåendet i schack, foglossningarna och ledvärken bara en mild irritation, inga vansinniga förvärkar, svullnaden har minskat, inga karatesparkar i revbenen, ingen kanonkula i skrevet, ingen trött rygg, inget känselbortfall eller ilsmärta i vänster ben, inga eldsmärtor i ... ja, nä, nu ska vi inte bli för detaljerade.

Igår sa jag till Tobias att det minsann inte var roligt längre. Jag mådde så illa och hade så vansinnigt ont varje gång jag rörde mig lite. Men idag! Vilken dag! Jag minns hur det är att orka torka av ett köksbord OCH ställa undan frukostflingorna utan sittpaus emellan! Det finns hopp om liv igen efter att bebisen är ute! I'm BACK!

Så nu undrar ni vad jag vad jag gör idag, eller hur?

Ingenting.

Jo, jag ska duscha. Men annars, ingenting.
En dag man mår bra kan man ju inte kasta bort på en tvätthög!

Hej hopp från solstolen på balkongen!

Dagens garv

...kom inte från texten utan Oscars kommentar när han såg bilden: Titta, en häst som inte vill drunkna!

Det blir alltid värre framåt natten

Räkna inte det du saknar, räkna det du har, läste jag någonstans i går. Så jag gick hela morgonen och räknade alla mina gravidkrämpor från topp till tå. Extra synd om mig var det också eftersom mannen har legat energilös en vecka i feber och på natten hade 4-åringen satt igång hostattacker som skakade dörrkarmarna i hela kvarteret och ropade "mamma" var 40:e minut hela natten. Min redan begränsade kapacitet var på tomgång igår.

Men barn däremot, de får nästan alltid feber och energi samtidigt av någon konstig anledning. Ingen är så pigg som ett barn som får vara hemma från dagis med förkylning. Iallafall tills gradstocken uppmäter 38,8 eller så. Det här verkar inte vara dunderflunsan, så han är febrig men pigg som en mört han.

Lycklig över att ha överlevt dagen sov jag som en stock tills Oscar vaknade och ropade "jag måste kräkas" och så gjorde han det. Över hela fönstret bredvid våningssängen. Stackars Tobias ställde sig och klorintorkade varje millimeter av två och en halv meter persiennlameller i bleka morgontimmarna. Framsidan och baksidan. Det är många lameller det. 

Jag duschar Oscar som inlindad i handduk i min säng undrar om han inte kan få lite godis eller frukost eller bägge delar för han känner sig väldans hungrig nu. Nej, det kan han inte. Jag och Tobias stapplar runt i lägenheten som vita zombies, med klorinlösningar, trasor, lakanshögar och madrasser. Oscar meddelar surt att det inte är rätt att låta sina barn vara hungriga. Jag hämtar avslagen Cola och nya kläder till Oscar som utbrister att det var mycket bra tänkt att ta så sköna mysiga shorts och t-shirt eftersom han känner sig varm efter att ha legat under mitt täcke. Han hoppar i kläderna och undrar om jag inte ska köpa fler äpplen snart för det är bra när man har ont i halsen och han är så "himlans sugen". "Vi säger inte himlans i den här familjen, och butiken har inte öppnat" suckar jag. Tobias fortsätter torka lameller i sammanbiten tystnad.

Nu vill han att jag ska sluta skriva så han kan digga loss till Ylvis "The Fox"...

Har någon gjort en regressionsanalys på detta? Är det en generell positiv korrelation mellan barns sjukdomar och energinivåer. Ju sjukare, desto mer energi, tills man når ett visst gränsvärde, där korrelationen vänder och blir negativ?

Det har blivit fel isåfall. Det borde vara föräldrarna som får energitillskott när barnen blir sjuka. Hur många generationer tippar ni att det tar för evolutionen att rätta till den missen?

Har ni aldrig sett en kvinna med rejäl mage förut eller?

Ni vet den där klassikern "Är vi framme snart?" från baksätet ungefär samtidigt som bilar rullar ut från parkeringen? Det finns en variation på det temat: en nick mot magen och "Nu är det inte långt kvar!" och ja, den kommentaren började komma ungefär samtidigt som jag började närma mig halvlek...

Låt mig nu få officiellt meddela att även om jag befinner mig i normalkurvans allra yttersta, yttersta spår så ligger jag alltså fortfarande inom en normalstor variationsram. Och nej, jag vet med all säkerhet att det inte är tvillingar.

Kan vi gå vidare nu? Jag har hört att det händer saker i Syrien, att amerikanska presidenten är ute och reser, och förresten, ska inte Nobelprisen kungöras snart?  

Ett nej är bara början på en förhandling?

"De är ju blå och fiiina! Det är bara såna jag vill ha! De är mycket bättre!" Sonen bönade och bad, men den intensiva diskussionen hade blivit en principsak där i gången med bak och kaksaker. Han ska minsann inte få allt han pekar på. Han ska lära sig skillnaden mellan behov och önskningar. De är tre gånger så dyra och jag är inte intresserad av att baka amerikanskt stora muffins, jag tycker de små vanliga är alldeles lagom för fyraåringar.

Efter en stund bryter Tobias pedagogiskt in och förklarar att till sin födelsedag kan man få såna blå, då kan man fira lite extra. "Vi köper dem nu och SPARAR till min födelsedag!" utbrister Oscar. Nej, vi väntar till födelsedagen, säger jag och går vidare. Far och son verkar diskutera vidare där bakom mig, men vi är på samma sida jag och Tobias. Enade vi stå, söndrade vi falla. Idag muffinsformar, imorgon trimmade mopeder. Vi ryggar inte för fajten! Konsekventa, det är vad vi är. Föräldrar. Jag känner mig nöjd.

När jag packar ner matvarorna i påsarna ligger de inklämda mellan morötterna och toapapperet på bandet iallafall! De blå muffinsformarna jag sa nej, nej, nej nej och till sist NEJ till. Jag vänder mig irriterat till Tobias som står och betalar: "Sa du JA!?" och i min upprörda ton väser den undertryckta aggressionen hos den som just fått all sin auktoritet nonchalerad och underminerad. Till och med kassören ser lite rädd ut. "Nä, jag plockade dem ur vagnen två gånger!" säger Tobias lika förvånad som jag över vad vi just betalat för: envetet medsmugglade muffinsformar.

"La du ner dom i vagnen fast vi sa nej?". Oscar ser lika delar glad och skyldig ut. "Ja", svarar han sanningsenligt, "alla i familjen måste ju få vara med och bestämma".

Ett barrumpat geni?

Ständig frustration över att strumpbyxor och tights halkar neröver, och tro inte att vi talar centimetrar, vi är i en nedåt-halkar-liga om flera decimetrar. Från över naveln, ner mot knäna. De glatta mamma-underbyxornas material liksom hjälper ovanliggande lager att glida gradvis nedåt med varje steg jag tar. 20 grader i skuggan i dag och jag står inte ut med värmen om jag inte har klänning. Tunna tights under klänningen räddar mammabenen från allmän exponering men detta halkande gör mig vansinnig.

Så! Ett ögonblick av plötslig inspiration inne på badrummet för tre minuter sedan när jag kom på att jag kan fästa upp tightsen i underbyxorna med en säkerhetsnål. Voilá! Jag är ett geni!

Nu är jag på väg ut genom dörren och det slår mig... bara inte tightsen tar MED SIG underbyxorna neråt!!!
Är lite stressad så jag måste chansa ändå. Wish me luck!!!!

Norgehistorier.

Varje måndag borde börja med ett skratt. Eller leende för er som är snåla med gapskratten.
Mina bästa Norgehistorier. Här har ni dem.

Vad kallas ett geni på norska?
Turist.

Varför krävs det fem norrmän för att tvätta en bil?
En håller slangen och fyra puttar bilen fram och tillbaka.

Varför lyckas inte norrmännen föda upp kycklingar?
De planterar äggen för djupt.

Vet du varför norrmännen har två vattenglas på nattduksbordet?
Ett med vatten om de blir törstiga under natten, och ett utan om de inte blir det.

Vet ni varför norrmän bara köper röda papegojor?
De tror de gröna är omogna.

Söndagsmusiken

Min favoritversion. Nils Landgren & Joe Sample.

Singular substantivform av verbet nynna?

"Still! Jag försöker komma på vilken nynn jag ska nynna!"

I am thirtytwo, going on seventy...

Alla leder är stela. Värk i valda delar.
Varje dag måste kroppen "jobbas igång" gradvis.

Alltid promenadskor. Eller tofflor. Inga snören att böja sig ner och knyta.

Gas kan överraska dig -och andra- när du rör på dig.
Att resa sig och sätta sig kräver att man tar lite sats.

Kroppen är svullen när man vaknar, speciellt fötterna.

Fika är trevligt. Man får sitta och småäta samtidigt.
Knäna gör ont.
Kroppen är osmidig i alla lägen.
Läckage när du nyser.
Du väntar med att ta trapporna tills du har fler ärenden åt det hållet. 

Varje bänk eller stol är en chans att slippa stå.

Har jag tagit dagens pillerkur eller inte? 

Toabesök flera gånger om natten.

Gravid eller gammal? Same, same, but different.

Tand-taggar

"Mamma, jag har en tagg i munnen! Den gör ont!"

Sexårs-kindtänderna på väg. Redan!? Han är ju bara fyra. Kikade in i gapet, och tror jag det att det gör ont, de får ju knappt plats där bak. De har inte spruckit igenom ännu så ett tag till kommer väl taggarna att kännas. Han löste det själv genom att föreslå att han fick frusna ärtor att suga på. Så till bilen gick han lillvuxet med en liten burk med frusna ärtor att ta med till förskolan. Snart har glasögonbågarna levererats till butiken också. Glasögon och sexårständer och har börjat ljuda. Stor pojke!

Solen skiner. Det är väl bra det då.

Försökte övertala maken i förrgår: "Jag inser att jag har haft allt det roliga för mig själv i flera månader. Nu ska jag sluta vara så självisk. Varsågod, du kan få resten. Slutklämmen. De sista veckorna och förlossningen. All yours. Stafettpinnen är din." 

Men han verkar inte ha nappat på erbjudandet för här sitter jag fortfarande med en mage i storleksklass med en liten ö i Söderhavet och noll energi.  

Men vädret är fint. Alltid nåt.