Ni vet den där klassikern "Är vi framme snart?" från baksätet ungefär samtidigt som bilar rullar ut från parkeringen? Det finns en variation på det temat: en nick mot magen och "Nu är det inte långt kvar!" och ja, den kommentaren började komma ungefär samtidigt som jag började närma mig halvlek...
Låt mig nu få officiellt meddela att även om jag befinner mig i normalkurvans allra yttersta, yttersta spår så ligger jag alltså fortfarande inom en normalstor variationsram. Och nej, jag vet med all säkerhet att det inte är tvillingar.
Kan vi gå vidare nu? Jag har hört att det händer saker i Syrien, att amerikanska presidenten är ute och reser, och förresten, ska inte Nobelprisen kungöras snart?
Är vi systrar som förväxlats och kommit från varandra???
SvaraRaderaInte bara illamåendet har vi gemensamt... Jag har också fått sjukt jobbiga kommentarer runt halvtid i graviditeten där folk har frågat om det är dags snart? Eller oj, vilken kollosal mage du har! Det absolut värsta var en totalt korkad kvinna på öppna förskolan (var där med V när jag väntade A) som frågade om jag var i sista veckan, när jag egentligen var i vecka 24 som när jag förklarade att jag var i v 24 uttbrister att hennes kompis som just hade gått skulle ha ungefär samtidigt som mig, men att det kanppast syntes på henne än och att jag var ENORM. Jo sa jag, men hon är ju över 175, ja 178 svarade kvinnan, ja sa jag och jag är 157 så det är väl inte SÅ konstigt att hon har en mindre kula än mig, hennes unge skulle ju kunna stå i magen, medans min ligger svärlång (idiot, ville jag tillägga). Tyvärr slutade inte kommentarerna efter förlossningen eftersom mina barn, trotts mina gigantiska gravidmagar har vägt 2700g respektive 3150g och ingen är förtidigt född, nr 1 kom tom fem dagar efter Bf.
Du är inte ensam!!!
Kram till dig!
Föresten är det höst nu och jag borde plocka äpplen och har älgko med älgkalv i trädgården ;)
Kanner def igen det dar. Lycka till den sista biten. x
SvaraRadera"Anonym": Ja, man blir sugen på att nicka tillbaka och säga" tack, detsamma" för de flesta har ju några extrakilon runt magen man kan syfta på. Men det gör man ju inte. Eller jo, en gång fick jag nog efter fjärde kommentaren från en jämnårig i dagispersonalen och sa leende att "Jaja, jag blir stor när jag är gravid men jag blir åtminstone av med det efteråt". Men jag ångrar mig fortfarande. Det var elakt eftersom hon har en kula kvar efter sin numera tvååring. Och inte vet jag om det försvinner den här gången, då kommer jag ju verkligen få äta upp det. Men man är inte på sitt bästa alla dagar. Har man inget snällt att säga borde man vara tyst. Så jag är rätt tyst nu för tiden ;)
SvaraRaderaMalin: Tack för det! (Ska vi skylla på att kortisar med långa män ser oproportionerligt korta och runda ut bredvid dem?)
Men om ni ska skylla på det, vad ska jag som blir enorm och föder mini bebisar OCH har en kort man skylla på??? ;)
SvaraRaderaGråtit har jag också gjort när komentarer fällts om att jag blir så stor, fast jag kräks upp allt jag äter :(
Bara att njuta, tänk vad skönt för bebisen att slippa ligga dubbelvikt och i stället få lite svängrum! :D
Bra sagt till dagisfröken tycker jag!
Beatrice: Det är väl så att kroppen håller i allt den får när man blir undernärd pga allt kräks? Men egentligen tror jag det hade gjort detsamma, i mitt fall är det gener. Att vara gravis smalis har aldrig varit en förväntning från in sida, det ingår i paketet att jag blir stor. Allas ofina kommentarer om min "enormhet" däremot, det hade jag inte räknat med.
SvaraRadera