Ett nej är bara början på en förhandling?

"De är ju blå och fiiina! Det är bara såna jag vill ha! De är mycket bättre!" Sonen bönade och bad, men den intensiva diskussionen hade blivit en principsak där i gången med bak och kaksaker. Han ska minsann inte få allt han pekar på. Han ska lära sig skillnaden mellan behov och önskningar. De är tre gånger så dyra och jag är inte intresserad av att baka amerikanskt stora muffins, jag tycker de små vanliga är alldeles lagom för fyraåringar.

Efter en stund bryter Tobias pedagogiskt in och förklarar att till sin födelsedag kan man få såna blå, då kan man fira lite extra. "Vi köper dem nu och SPARAR till min födelsedag!" utbrister Oscar. Nej, vi väntar till födelsedagen, säger jag och går vidare. Far och son verkar diskutera vidare där bakom mig, men vi är på samma sida jag och Tobias. Enade vi stå, söndrade vi falla. Idag muffinsformar, imorgon trimmade mopeder. Vi ryggar inte för fajten! Konsekventa, det är vad vi är. Föräldrar. Jag känner mig nöjd.

När jag packar ner matvarorna i påsarna ligger de inklämda mellan morötterna och toapapperet på bandet iallafall! De blå muffinsformarna jag sa nej, nej, nej nej och till sist NEJ till. Jag vänder mig irriterat till Tobias som står och betalar: "Sa du JA!?" och i min upprörda ton väser den undertryckta aggressionen hos den som just fått all sin auktoritet nonchalerad och underminerad. Till och med kassören ser lite rädd ut. "Nä, jag plockade dem ur vagnen två gånger!" säger Tobias lika förvånad som jag över vad vi just betalat för: envetet medsmugglade muffinsformar.

"La du ner dom i vagnen fast vi sa nej?". Oscar ser lika delar glad och skyldig ut. "Ja", svarar han sanningsenligt, "alla i familjen måste ju få vara med och bestämma".