Hopp om tröst för alla knytten.

Som en av fyra tyckte jag det verkade paradisiskt att vara enda barnet när jag var liten. Oscar tycker inte det. Han tycker väldigt illa om att vara ensam överhuvudtaget. Han nämner det då och då, men värst är det när han säger hej då till de han älskar att vara med. Ända sedan han kunnat prata har han gråtit när gäster, kusiner eller lekkamrater går och förtvivlat upprepat "nu är jag e-e-ensam igen" så att alla hjärtan inom hörhåll blöder.

Städade en pappershög och hittade en lapp med den här lilla konversationen som jag skrev ned för ett år sedan. Det är så underbart med samtal som ens barn plötsligt initierar. De är som plötsligt undandragna gardiner där man får kika in i deras tankar, och man förstår lite mer om vad som rör sig där inne.  Får en liten glimt av deras värld.

-Jag kan inte bo ensam i ett hus.

-Nej, det behöver du inte. Du bor ju med mamma och pappa.

-Knyttet bor ensam i ett hus. 

Men [så går han] ut. 

På ett fjäll finns det en annan. 

De åker i båten sen.