Jag får ofta frågor om hur jag mår, vad jag gör för mig själv.
Som om svaret är ett litmustest för hur nära gränsen till sammanbrott jag är i en familjevardag som överraskats av en krävande utmaning. Men paradoxen är att ju mindre jag gör för mig själv, desto mer upplever jag att jag får tid att vara mig själv.
Det är frånvaron av tilläggsaktiviteter som ger en meningsfull vardag för mig just nu. En bra förskola och lyxen att kunna hämta tidigt från den är allt jag behöver. Jenny Östergrens krönika i Expressen fångar känslan jag har och som är svaret jag inte kunnat förmedla:
En mamma beskriver hur hon anlitat en förmedling som hämtar på förskolan i lugn och ro så att tre-åringen kan få klä på sig overallen själv, och trycka på knappen i hissen. Är det inte livskvalité för en förälder att själv få hämta sina barn på dagis i stället för att anlita en barnflicka? Att få den där jublande kramen i farstun och snabb- vernissaget av dagens genialiska flirtkulealster. Utan stress. Till och med turen till affären för att handla middagsmat blir livskvalité om man har tid att skamlöst provsmaka salami i charkdisken. Den mest intensiva lycka kan uppstå i slamret med middagsmaten på en armlängdsavstånd från ungar som slirar in och ut i både kök och tankar.
Min hobby är att avstå från en hobby. Det är kanske inte ett lika spännande svar som yoga, skidåkning, gymträning, tjejkompismiddagar eller fjällvandring, men det passar mig perfekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar