Jag gillar många av Wislawa Szymborskas dikter. Det gör mig inte till någon intellektuellt smal kulturkännare. Hon är en storhet, och ett språkligt geni. Att inte tycka om hennes verk är som att tycka Mozart var lat eller Picasso en kluddare. Jag minns särskilt en dikt jag läste någon gång kring 1999 och en mening har jag burit med mig sedan dess: "Things won't pick themselves up after all."
Jag har tänkt på den meningen många gånger i livet när jag känner att den lilla grå vardagens verklighet blir en tung oformlig massa att dra sig igenom. Att de små och stora krigen inte bara kräver krigshjältar och fältgeneraler. Someone has to tidy up. Att det viktigaste i livet ibland är att gräva fram vägen igen, röja minor, shove the rubble to the roadsides. Det måste också göras. Utan den insatsen kan ingen (åter)uppbyggnad börja.
After every war
someone has to tidy up.
Things won't pick themselves up, after all.
Someone has to shove
the rubble to the roadsides
so the carts loaded with corpses
can get by.
ur The End and The Beginning (1993)
En gång såg jag ett foto från forna Jugoslavien efter kriget. Bredvid en vacker insjö låg det en massiv utsträckt strand av tomma PET-plaskor. Under kriget var rent vatten en bristvara och det dracks läsk och förvarades vatten i läskflaskor och saftdunkar. Inte finns det någonstans att panta dem mitt under brinnande krig. Ett skräpigt monument över svåra tider.
Att städa bort ett krig. Att städa sig till en ny dag. Städandet som en kamp mot nonchalans eller hänsynslöshet. Efter protesterna i Egypten och London, har man lyft sina sopborstar och städat gatorna igen som en manifestation mot våldet som intagit gatorna.
Things won't pick themselves up, after all.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar