Döden döden

Vi låg i sängen och läste ur min gamla "Barnens versbok", en gulnad pocket från 1986. Favoriter är Lingonben, Nu går jag ut sa lille Per och en del roliga rimramsor. Den är knappt illustrerad men en teckning fångade Oscars intresse och han bad mig läsa den versen. Okej sa jag lite tveksamt och började sjunga: I en sal på lasarettet där de vita sängar står, låg en liten bröstsjuk flicka blek och tärd med lockigt hår...

Den levererar ju ett sorgligt öde sådär tragiskt som bara gamla skillingtryck kan göra. När sången var slut funderade jag på om kanske slutet ändå inte gick förbi en 4-åring.

-Döde hon? kom det blixtsnabbt från 4-åringen som kramade mig om armen och såg sorgsen ut.
Näe, dimhöljt var budskapet inte.

Oscar har noterat att pappa fått lite gråa hår, och det är ju ett säkert tecken på att man håller på att bli gammal. Gammal och sjuk pappa, resten har han räknat ut själv. Flera gånger den här månaden har jag fått försäkra Oscar om att pappa inte är döende.